Mitt motto

'Lev i nuet' sägs det ju. Men ibland vill jag bara tänka på saker som redan har hänt. Och det är väl inte så farligt, eftersom jag fortfarande kan leva på minnena och bli glad av dem. Andra gånger vill jag bara tänka på framtiden. Och det kan väl inte heller vara så dåligt, eftersom det är underbart att längta.
Så löjligt små saker kan framkalla så starka minnen och "längtningar". Det räcker med en liten bris av risgrynsgröt så hör man bjällror, ser gnistrande vit snö och känner smaken av knäck. Eller några få toner så återuppplever man en känsla man kanske hade för flera år sen och minns exakt vad man pratade om, vad som hände och hur stämmningen var.
Ofta kan man faktiskt njuta som allra mest av sånt som redan har hänt och saker man fortfarande inte har varit med om.

Alltså, 'lev i nuet (fast du är inte tvingad till det 24 timmar om dygnet)' :)


Potatis i ugn

Så var det hejdå till Ylva idag då. Snyft att hon och Karro ska ligga på en strand i Thailand i två månader (för mig alltså). Och hur tar man då bäst farväl? Jo, man firar med en avskedsmiddag! Tillsammans med Ylva och Annika var det matlagning och lek. Hur ska jag klara mig utan? Alla bara är ute och flänger...

Resten av helgen har gått i dansens tecken. Tävling lååångt borta (i Sundsvall) vilket resulterade i natt i gymnastiksal. Det här låter förmodligen dumt och otacksamt men det kändes ganska dåligt trots två guld, tack vare dålig dans i par. Att vinna när det knappt finns något motstånd ger inte heller den där riktiga kicken. Förvånansvärt bra såg dock våran formation ut efter bara 5 dagars träning. Bravo! Kul också att åka buss och sjunga och skrämmas tills tårarna rinner.

Elefanter och prepositioner

Jag ligger på golvet och pluggar. Hela tiden pluggar jag. Det är okej men man får ingen livs-kick direkt. Alla dagar är ganska likadana. Tråkiga. Jag vill att det ska hända något. Vad som helst. Jag önskar mig en överraskning av något slag. En bra alltså. Fast jag klagar inte för det är ganska bra trots allt. Med kent, höstsol och klarblå himmel utanför. Dessutom får man väl själv se till att det händer något antar jag. Jobbigt, men sant.

image90
Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter våran blick från marken?

Lyxigt

Jag känner mig bortskämd. Med att få träffa mina bästisar. Det ska väl egentligen vara en självklarhet, en rättighet. Men så har det inte varit på sistone (och kommer heller inte bli den snaraste framtiden är jag rädd). Är det inte dans så är det plugg som hindrar, och dessutom är det en aning omständigt att träffas när det är tiotals mil emelllan. Men den här helgen var jag i alla fall lycklig och fick träffa nästan hela tjejligan. 

Först  fika på Kaka med Emma, Ylva, Bella, Emily och Karro. Och kladdkaka mé glass så klart. På gymnasiet en vardaglig händelse; nu värsta lyxen. Efter detta utomordentligt trevliga skvallrande, diskuterande av framtid och skrattande var det dags för tacobuffé för att fira Bellas 20 år. Sen utgång.

Och inte nog med detta... Redan nästa helg ska Grisen och Fisen på besök hos Prinsessan i Uppsala. Jippie! Det är skamligt att vi inte får träffas oftare.
För jag älskar det!

image88 image89
Barcelona:D Saknar det!

HipHop VM 2007 Bremen

image74

Jag vill inte vara hemma! Jag vill dansa och få den bästa kicken som finns. Jag vill sitta på arenan och titta på världens bästa dansare. Jag vill leka på tågstationen i Bremen. Jag vill sitta och skratta på hotellet. Jag vill vara kvar på VM!!! Allting är så kul och det finns ingenting som är jobbigt eller tråkigt.



Hur gick det då för Whiplash? svar: Vi gick vidare till kvartsfinal. Ville självklart dansa ännu mer men var jättenöjda eftersom vi dansade det bästa vi någonsin gjort! Men tänk at få stå på prispallen... precis som Martha. Det var nog det bästa av allt. En världmästare i HipHop. Svenska nationalsången. Och skriiik. :D Grattis Martha!

image87
<3

RSS 2.0