Tove

År efter år.



Och någon skulle bara våga ändra på nåt!!

     
      
1995 - 1998 - 2004 - 2008

Ibland måste man lista ut vad det egentligen är som betyder någonting. Så att man kan fatta varför man envisas med att göra sånt man egentligen bara tycker är trist.

Denna vecka har varit riktigt GRÅ. Allt jag ville var att det skulle bli helg så att jag fick åka hem, till julen. Mörkt på väg till skolan och på väg hem, och all snön förvandlades till en gigantisk vattenpöl. Det var matriser hit och vektorer dit, långa sega labbar och svåra duggor. Var dessutom varenda dag så oförklarligt trött. En vecka med brist på spänning och roligheter kan man lugnt säga.

Men så var det till slut fredag eftermiddag ändå. Jag började gå mot stationen för att ta tåget hem. Och för varende litet juleljus som tänts medan jag suttit böjd över trista uträkningar, ju lättare och ljusare kändes allting. Gick där och kunde inte låta bli att le. Väl framme vid tåget kändes allt så underbart att små tårar kom upp i ögonen. Lite överdrivet kan det tyckas, visst, jag håller med. Men jag är mer än gärna överdriven om jag bara får känna den härliga känslan!

Ursäkta att jag tjatar. Men det bara pirrar i hela kroppen! Kan inte låta bli att njuta en endaste sekund. Någonting bra håller på att hända!



Vänta bara tills om en vecka. Då är det fritt fram att frossa i "Julen är här", pepparkaksdeg, hyacinter,  lussekatter och tomtar i hundratal=)


Visst går det att cykla i snöstorm! Jajjamensan!

... jag är så lycklig måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag!

Nåja, hade ni frågat igår hade jag antagligen haft en annan åsikt. Men idag!

Efter en dugga som gick bra, en heldagslab som blev halvdagslab och efter att, efter en sväng in på ica för inhandling av fredags-godis, komma ut och se små, små, men å så fina, snöflingor dala ner från den skymmande himlen... efter allt detta känns livet prima skinka!

Vad som händer vidare denna helgdagskväll återstår dock att se.

När cykeln är ens enda transportmedel kunde man kanske tro att man skulle svära och fasa när cykelbanan blev täckt av snö och snorhal is. Och visst är det sen i förrgår ett smärre äventyr att ta sig till och från skolan. Men det är så värt det!

Minusgrader i luften och sol på glittrande snö, det måste som frigöra nåt sorts lyckohormon i kroppen. Man blir bara så galet glad!

När det är så här bra ute ska man inte sitta inne och grubbla, och man borde inte heller räkna kemi, definitivt inte dagen innan dugga. Så det har jag slutat med! Och snart väntar den traditionella day-before-kladdkakan... yummie!

Uppsala vs Esilstuna
Under min allra första tid noterade jag vilket fullkomligt annorlunda liv som levdes här i Uppsala. Och så har det även förblivit fram till nuläget kan jag försäkra er. Ett spel med helt andra regler. Eller ska jag kanske säga färre regler!? Och jag vill för allt i världen inte byta bort mitt nya-liv-där-man-kan-göra-typ-precis-hur-och-vad-man-vill. Vilket inte behöver betyda att jag inte längtar hem till mammor, pappor och syrror för det! (Är högst sannolikt nalkande juletider som orsakar denna hemlängtan, enligt Emma).

Mellanstadiet vs Universitetet
Vissa dagar är det ingen bedrift att missta sig för att det är på mellanstadiet man går och inte Universitetet. Då syftar jag inte främst på själva studierna (om ändå så väl vore!). Nej, snarare på hur pass lika ens tolvåriga och ens tjugoettåriga beteenden, irriterande nog, ibland är. Inte för att jag vill vara vuxen... men lite mognare skulle man kanske önska att man var vissa tillfällen :S

Jul vs pre-jul
Vitt fluff från himlen, clementin-skalslukt på händerna, ljusdekorationer på folks balkonger... Jag njuter redan för fulla muggar:) Den här tiden skulle nästan kunna vara den bästa. Jag menar, att njuta av julen nu är ju rena bonusen, då den inte börjar förrän om ett par veckor!

Jag håller med dig min kära Julia, inget blir klarare och skönare än om man får kasta sig ut i det stora blå! Skulle så gärna bara flyta omkring och dras hit och dit av vågorna. Allt känns då med detsamma så mycket bättre.


Medelhav? Snarare Maxhav=)

     

Det börjar bli någonting starkt återkommande. Våran grej liksom. Kanske starten till en ny tradition!? Ja, inte mig emot=) Snart börjar 10:e-gångsjubileumet närma sig. Vilket självfallet ska firas, (ta alltid varje möjlighet att få fira!) eventuellt med en stor fet pannkakstårta.
          

Jag tror det är många där ute som inte riktigt upptäckt och lärt sig uppskatta dem... De små platta rundlarna till underverk ;)

        

Åå vad skönt att vara hemma! Hade lätt kunnat stannat hemma en aning längre. Hade kunnat ta fem, sex, sju söndagar i rad. Med bara nyhetsmorgon, storfrukost, tända ljus, promenad, bullar och te, riktigt bra gammal hemma-musik och världens godast mat. Tillsammans med världens bästa familj<3

Duktig, ordentlig, smart och förnuftig. Mål att uppnå. Och det gäller att sikta mot stjärnorna. Idag var jag i skolan. Och det med besked! Drygt 10 timmar (dvs 10 timmar kemi). Duktig flicka!



Men ändå gör man så mycket man inte borde. Suck!

Bara rent allmänt
Det finns dagar då man bara vill krypa ner under att fluffigt täcke och gömma sig för världen. Då det kommer en djup dal i ens livskurva. Då man inte orkar någonting och har lika lite lust med allt. Då man inte känner sig som sig själv och inte fattar vad man ska göra eller hur man ska vara. Då ingenting känns viktigt samtidigt som man blir som träffad av ett hårt slag i magen när man råkar tänka på allt som måste göras. Dagar då man är ur balans helt enkelt.
 
Min måndag, den 3 november
Ännu lite mer cykel-krångel. Försen till kemin. Skola 8-17. Ville bara sova. Stressen av att ha pluggat på tok för lite smyger sig på. Blir inte bättre av kanske världens mest hyber(!)-matteföreläsare. Känna hopplösheten av att försöka hitta en försvunnen cykel. I mörkret. I Flogsta. Studentgettot no.1. Tusentals cyklar att söka igenom. Bergis...

Nu ska jag sova och hoppas att imorgon är lika bra och härlig som de allra flesta andra dagar faktiskt är. Fast först ska jag ligga i sängen och bli glad över alla människor jag tycker om, som alltid är så fruktansvärt snälla. Natti.

Hur dum får man va?
Hur dum som helst kanske!?
Det verkar inte bättre än så...

Dumheter att missa ett efterlängtat 04-släpp med Vapnet och i samma veva tappa bort sin (eller rättare sagt sin mammas) cykel. Just nu finns det ingen jag är så trött och irriterad på som migsjälv. Skärpning!

Hur kompenserar man för det här då?
Skulle väl vara att bete sig extremt smart och klokt då.
Jepp, det ska jag kämpa med!