Vad ska det bli av oss?
Framtidsångest. Det ligger nog bra till på topplistan över mest använda ord just nu. Känslan av att ha ett stort frågetecken som kurrar i magen och bråkar i huvudet är vi nog många som känner igen. Helt naturligt är det också skulle jag vilja påstå. Just nu, den här tiden i livet, är den förmodligen svår att komma undan. Det är inte på något sätt någon njutbar känsla. Men det som är bra är att alla vet hur det känns och ens vänner förstår en, att man faktiskt tvingas att tänka logiskt och ibland vet vad man vill (eller tror att man vet i alla fall), och att det faktiskt är ganska spännande och skönt att inte veta vad som väntar. Allt blir liksom möjligt då.
Grönt är inte skönt
Frågan som de flesta borde ställa sig just nu är: "var är vintern?". Och de flesta borde också veta svaret, det sorgliga. Man kan faktiskt inte neka till att det var annorlunda förr. Det är ju bara att titta ut, regn i januari... Vi vill ha tillbaka våran snö! Ge hit den! Fast det finns antagligen ingen annan än oss själva att skylla på. Tror jag. Fast säker kan man ju aldrig vara. Vem vet, imorgon kanske det bara är att ta på sig skidorna och ge sig utför. Man kan ju alltid hoppas!
Vill ha, vill ha, vill ha!!!
Drömmare
Jag undrar om man egentligen har någon egen vilja när man drömmer. Bestämmer man själv? För ibland verkar det onekligen som det. Såna drömmar vill man inte vara utan! Fast å andra sidan verkar det andra gånger dunder-korkat att man självmant skulle gått med på att drömma det man drömt. Och händer det som händer, eller är allt bara på låtsas? För i så fall är det konstigt att man verkligen känner riktiga känslor när man drömmer. Skulle känslorna inte vara äkta fast de till och med kan finnas kvar i det vakna, "riktiga" livet? Det verkar inte logiskt. Och så en fråga till; kan man lita på en känsla från en dröm som man inte är riktigt säker på på riktigt? Hmm, klurigt...
Verklighet eller inte?
En helt ny karriär
Ibland har man flyt. Då är det bara att tacka och ta emot. Igår hade jag det. Jag åkte in till stan och på ett killevipp hade jag fått ett jobb. "Tack" sa jag och tog emot. Det var nog bara för att jag för första gången var positiv till att jobba och trodde att jag kunde få ett jobb. Se där, allting fixar sig! Så nu kan jag med gott samvete ha jullov i några dagar till för på måndag börjar jag jobba på Namnam-datanan (min alldeles egna ca.18 år gamla översättning av mitt dåvarande favorit-matställe som hade både hamburgare och rutch-kana).
Som sagt
Vad var det jag sa? Nyår suger. Och 2007 var uppenbarligen inget undantag. Visst, det började jättetrevligt med middag tillsammans med de flesta av de jag ville vara tillsammans med. Men man får hoppas att det nya året inte fortsätter så som det började. Nyår ställer till med så mycket. Folk får falska förhoppningar, saknar personer som inte är där fast de borde och så blir man påmind om allt man fortfarnde inte har gjort fast man vill. Att det slutar som det slutade är faktiskt ganska förståeligt.
Men nu är denna dag över och det är bara att se framåt:) Kom igen 2008!
