Tove

Den närmar sig med stormsteg. Dagen som Maja kan  längta efter (hennes födelsedag) och som jag, med tusentals andra blivande studenter, bävar inför. På en dag, med ett musklick, på en tusendels sekund kan hela ens framtid bestämmas. Det går inte att komma ifrån, det är ett avgörnade val. Hur jobbigt, svårt och läskigt som helst.

Jag vet att tiden nu verkligen är inne för mig att börja en utbildning om det ska bli någonting av mig. Antagligen är det stressen och paniken över själva valet som bråkar, men nu känns det inte alls som jag har lust att börja plugga, flytta hemifrån och börja ett nytt liv. Det är väl bra som det är!? Men jag ska inte stoppa mig själv. Plugga ska jag!  Där har jag ingenting att säga till om.

Antagligen blir det bra hur man än väljer. Det brukar det ju bli. Åtminstone tror man det eftersom man omöjligt kan veta hur det annars skulle blivit. Alltså borde det ju inte vara så himla svårt. Men man har ju så många krav. Ett yrke ska vara roligt, stimulerande, utvecklande, intressant... och ett mycket viktigt krav (och jag ÄR allvarlig) är att jag vägrar jobba helger och andra lediga dagar. Det har jag nu redan gjort klart i mitt liv. Usch jag skulle aldrig stå ut för det är så DÖ-trist!