Tove

Det finns en bok om en flicka som inte ville någonting. Hon ville inte äta frukost, hon ville inte klä på sig, hon ville inte gå till dagis...

Den där flickan är jag. Ingenting vill jag... Jo, jag vill somna in och vänta på att vakna upp och vilja saker igen. Vill inget, vet inget, orkar inget, kan inget. Livet har stannat för det händer inget! Och när det väl händer något så känns det ändå inte.

Kan man få för mycket av livet i ena stunden så att man måste ta en paus från det för att återigen kunna uppskatta det? I så fall, måste det ske så extremt?

Och det värsta är att det inte finns något att göra åt saken. Man kan ju tycka att något borde man vilja! Men jag kan för sjutton gubbar inte komma på vad det skulle kunna vara. Men så mycket vet jag, att inte är det det här i alla fall.

Och så undrar jag en sak till: Är det här någon slags epedemi som går? Smittar vi varandra? Och har hamnat i någon slags ond cirkel?
Hur ska vi då i så fall kunna bli friska igen?